Kan man vara kristen och sionist?
Frågan är känslig, men den är värd att ställas utan rädsla. För att kunna svara behöver vi först förstå vad sionismen faktiskt är – och vad den inte är.
Sionismen växte fram i slutet av 1800-talet som en politisk rörelse i Europa. Med Theodor Herzl som central gestalt formulerades tanken att judar inte enbart är en religiös gemenskap utan ett folk, och att ett folk behöver självbestämmande i en egen stat. Denna idé ledde så småningom till bildandet av staten Israel 1948.
I den meningen är sionismen en form av nationalism. Och som sådan kan den förstås på samma sätt som andra nationella rörelser i Europa under 1800-talet. Den uppstod i en tid av stark nationalism och brutal antisemitism. För många judar var den inte ett ideologiskt experiment utan en fråga om överlevnad. Att erkänna detta är viktigt. Sionismen är inte en slumpmässig idé – den är en historisk reaktion på förföljelse.
I den bemärkelsen är sionismen en legitim nationalism bland andra. Den bygger på idén om folkets rätt till självbestämmande. Den är inte i sig mer märklig än italiensk, polsk eller grekisk nationalism i sina ursprungliga former.
Men här börjar den djupare frågan.
All nationalism bär på en spänning. Den samlar, men den avgränsar. Den ger identitet, men den riskerar att göra staten till bärare av yttersta mening. När nationen får en nästan helig status uppstår alltid en teologisk fråga: vad händer med Guds rike?
För en kristen är den frågan avgörande. Evangeliet är inte knutet till ett territorium. Kyrkan är inte ett folk definierat av blod eller land, utan av dop och tro. Jesu ord om att hans rike inte är av denna världen sätter en gräns för hur långt en kristen kan gå i att identifiera sig med vilken nationalism som helst.
Det betyder inte att kristna måste vara politiskt neutrala. Man kan stödja Israels rätt att existera. Man kan erkänna det judiska folkets historiska band till landet. Man kan stå upp mot antisemitism. Allt detta är fullt möjligt och ibland nödvändigt.
Men när en kristen säger “jag är sionist” identifierar man sig med en nationalistisk ideologi. Då behöver man vara medveten om att man rör sig i två sfärer samtidigt: den politiska och den teologiska. Och kyrkan har genom historien gång på gång fått lära sig att när evangeliet binds för hårt till en nation riskerar det att förlora sin universella kraft.
Min egen hållning är därför försiktig. Jag kan förstå sionismen historiskt och politiskt. Jag kan erkänna dess legitimitet som nationell rörelse. Men jag vill inte göra någon nationalism – vare sig svensk, israelisk eller annan – till en del av min kristna identitet.
Evangeliet är större än varje nation. Och det behöver förbli så.
Kommentarer
Skicka en kommentar