En hel människa

Människan är mer än bara en kropp. Vi bär också på en själ – vårt sinne, våra känslor och tankar – och en ande som sträcker sig mot något större än oss själva. För mig är dessa tre oskiljaktiga, inte bara som en beskrivning av människans väsen, utan också som en grund för min världsbild.

Men vad händer när de inte drar åt samma håll? När själen tvivlar, kroppen sviker och anden kämpar för att hålla fast vid det gudomliga? Ibland är bönen en harmonisk process, där ande, själ och kropp samverkar i en naturlig rytm. Andra gånger är det en kamp, där livets skiften och omständigheter skapar inre spänningar.

För mig är anden som en landningsplats för himlen, en sambandscentral där Gud möter oss. Men det finns ett sund, en klyfta som skiljer oss från Skaparen, ett avstånd som vi själva inte kan överbrygga. Det är genom Kristus försoning sker, och han bygger bron mellan oss och Gud.

 ande, själ och kropp – när samverkan blir en kamp

Jag tänker allt som oftast på hur denna samverkan ser ut i vardagen. Hur påverkas min bön av det jag går igenom? Hur kan jag finna balans när en del av mig stretar emot? Kanske är det just i dessa spänningar vi växer, där vi lär oss att lita på att Gud verkar i oss, även när vi själva inte ser det.

Hur ser du på denna samverkan? Upplever du den som en harmoni, eller som en kamp?

Utifrån mina funderingar formades en dikt, en reflektion eller om man så vill en bön.

Barnet inom oss

Längst inne

ett barn

söker vägen till tröst

bli sedd och älskad

barnet finns med vuxens värld

Fyller på i livets drömmar

blandar salt och sött

aktivt liv döljer oron

barnet finns med vuxens värld

Människoanden samlar

bönen meditativt klarare

himlens närvaro en frid

där barnet längtar i vuxens värld