När ordet hotas – om SD, media och demokratins samtal

Det fria ordet – en grund för samtal och sanning

Som medborgare i ett demokratiskt land har jag alltid sett det fria ordet som något viktigt. Orden bär vårt gemensamma samtal, våra berättelser, våra sanningar – och ibland våra obekväma frågor. Utan fria medier, utan granskning, står demokratin naken.

Därför skaver det extra mycket när jag ser hur Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson ännu en gång riktar sin ilska mot granskande journalistik. Den här gången gäller det TV4:s och Kalla faktas avslöjande om hur SD:s kommunikationsavdelning använt anonyma konton i sociala medier för att sprida hån och misstänkliggöra både politiska motståndare och journalister.

I Ekots lördagsintervju den 20 april 2024 väljer Åkesson att beskriva granskningen som ett ”propagandamästerverk”. Han går ännu längre och påstår att ”den värsta propagandaministern i Nazityskland skulle nog vara stolt över det här propagandamästerverket”.

Det är inte bara en historielös och osmaklig jämförelse. Det är en attack mot själva idén om en fri och oberoende press. Och det väcker frågor om hur SD ser på mediernas roll i en demokrati.

När makten ogillar granskning

Att bli granskad hör till maktens villkor i ett öppet samhälle. Oberoende journalistik är inte till för att behaga – den är till för att ställa frågor, pröva argument och låta fakta tala, även när svaren är obekväma.

Men när svaret på granskning inte är sakliga motargument utan angrepp på journalister som grupp, när man väljer att jämställa reporterarbete med totalitär propaganda, då handlar det inte längre om ett försvar mot orättvisa vinklar. Då handlar det om att förgifta tilltron till journalistiken som sådan.

Det är inte första gången SD väljer den vägen. Och det är ingen tillfällighet.

SD:s långvariga konflikt med medierna

SD har under lång tid byggt upp sin konfliktlinje mot svensk media. Public service – SVT, SR och UR – har varit en återkommande måltavla. Likaså etablerade dagstidningar som Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Partiet beskriver gång på gång dessa medier som vänstervridna, partiska och bärare av ”fake news”.

Kritiken är inte bara ett retoriskt vapen i debatten. Den har konkretiserats i en lång rad politiska förslag. 

Sedan SD tog plats i riksdagen 2010 har partiet lagt motioner, skrivit debattartiklar och hållit tal där krav på minskade anslag, omstrukturering eller till och med nedläggning av public service har varit återkommande.

Det är en systematisk och medveten del av partiets strategi – att underminera förtroendet för de kanaler som granskar makten.

Från kritik till konkreta förslag – en politik för begränsning

Ett tydligt exempel är riksdagsledamoten Josef Franssons motion 2020, där han föreslår att public service ska avskaffas i sin nuvarande form. Motiveringen? Att public service ”manipulerar demokratin och den fria åsiktsbildningen”.

Mediestödet har också varit ett tydligt mål för partiet. SD har föreslagit att det statliga stödet till nyhetsmedier ska fasas ut, och att medborgarjournalister ska få samma skydd och status som professionella reportrar. Det låter kanske tilltalande vid första anblick, men i sammanhanget blir det ett led i strategin att försvaga etablerad journalistik och flytta tyngdpunkten mot alternativa kanaler – där SD själva står som avsändare.

I partiets högljudda utspel hörs dessutom ord som sticker ut. Linus Bylund, tidigare stabschef hos SD, har kallat journalister för ”nationens fiender” och öppnat för tanken att partiska journalister skulle kunna straffas. Partisekreteraren Richard Jomshof har lyft fram Ungerns modell, där regeringen har stärkt kontrollen över medierna, som en möjlig väg för hur SD bör tänka kring sitt förhållande till svensk journalistik.

På lokal nivå har det till och med förekommit förslag om åsiktsregistrering av journalister – något som direkt strider mot grundläggande principer för pressfrihet och demokrati.

Att driva opinion i skuggorna – trollfabrik och anonyma konton

Det handlar inte bara om öppna attacker från talarstolar och debattartiklar. Kalla faktas granskning 2024 visade hur SD:s kommunikationsavdelning låg bakom anonyma konton som spred hånfulla klipp och budskap riktade mot både politiska motståndare och etablerade medier.

Det är en strategi som handlar om att inte bara kritisera medier – utan att aktivt förgifta samtalet och forma opinionen genom dolda kanaler. Det skapar ett klimat där inte bara journalister utan också mediekonsumenter riskerar att börja ifrågasätta själva rätten till granskning.

Granskning eller kontroll – var går gränsen?

Det sägs att media är den tredje statsmakten. Den som ställer frågor, vänder på stenar och låter ljuset falla även där makten helst vill ha skuggor. I demokratins arkitektur är det pressen som ska granska politiken – och inte tvärtom.

Men frågan är lika självklar som viktig: Vem granskar medierna?

Det är en legitim och nödvändig fråga. För fri media är inte detsamma som felfri media. Även journalister kan brista i saklighet, även redaktioner kan välja fel vinklar. Men i ett öppet samhälle sker granskningen av medier genom pressetiska regler, Medieombudsmannen, Granskningsnämnden och genom det offentliga samtalet där både journalister och publik deltar.

Det är skillnad på att granska och att vilja kontrollera.

När politiska ledare systematiskt ifrågasätter pressens legitimitet, när de kallar journalistik för propaganda och jämför reportrar med totalitära regimers propagandaministrar – då handlar det inte längre om sund kritik. Då är målet att undergräva förtroendet för fria medier i sig.

Lite reflektioner 

Som medborgare – och som någon som tror på ordets kraft – värjer jag mig mot varje försök att tysta eller kontrollera den fria pressen. 

Jag tror på det öppna samtalet, också när det skaver. Jag tror på granskning, även när den riktas mot sådant jag själv håller kärt.

Det är inte farligt att bli ifrågasatt. Det farliga är när ingen längre får ställa frågorna.

I ett samhälle där vi tystar dem som granskar makten, förlorar vi inte bara våra medier. Vi förlorar samtalet. Vi förlorar något djupt mänskligt och livsviktigt: möjligheten att höra en annan röst än vår egen.

Det fria ordet är inte till salu. Det är syret vi alla andas.