När humaniteten pressas tillbaka – om Norsjöfallet och en hårdnande svensk politik

Sverige håller på att förlora sin humanitet

Det gör mig riktigt illa berörd, det som händer i Norsjö – en kristen familj som gjort allt rätt och ändå riskerar att utvisas till Iran – är inte en isolerad händelse. Jag vill mena att det är ett uttryck för ett samhällsklimat som under lång tid förskjutits mot hårdhet.

I många år har Sverigedemokraterna sått misstänksamhet och rädsla kring migration, och i dag ser vi hur de fröna slagit rot långt utanför deras egen väljarbas. Allt fler partier tävlar nu i att låta hårdast, och medmänskligheten pressas allt längre bak.

Samma förskjutning syns i regeringens förslag att sänka straffbarhetsåldern till 13 år – vilket innebär att barn ska kunna dömas till fängelse. Kritiken är massiv: Justitiekanslern, Åklagarmyndigheten, BRÅ, Polisen, Sveriges Kristna Råd, Advokatsamfundet, Brottsofferjouren och en lång rad experter säger nej. Sju av tio utredare som arbetat med frågan avstyrker. Forskningen är tydlig: att stämpla barn som brottslingar i så låg ålder ökar risken för fortsatt kriminalitet och går rakt emot FN:s rekommendationer.

Det mest bekymmersamma är att även partier som historiskt stått för en human linje nu rycks med. Socialdemokraternas beslut att säga ja till sänkt straffbarhetsålder till 14 år är en del av samma hårdhetsspriral. Gränserna flyttas, steg för steg, och till slut känns det nästan normalt att tala om att låsa in barn – eller att utvisa familjer till livsfara.

Norsjö-fallet och förslaget om fängelse för 13-åringar är två sidor av samma politiska klimat. Ett klimat där hårdhet blivit politisk valuta, och där vi riskerar att tappa bort vilka vi faktiskt vill vara som samhälle. Det handlar inte om att vara ”snäll” eller ”svag” – det handlar om rättvisa, ansvar och mänsklig värdighet. Sverige är på väg in i ett moraliskt förfall där vi inte längre förmår hålla fast vid en värdig människosyn.

Och just nu rör vi oss farligt långt från allt det. Varför denna hårdhet? Vad är det som gör att partier, som förr talade om humanism, barns rättigheter och skydd för förföljda, nu står tysta eller följer med i strömmen?

Och framför allt: var finns de goda politiska krafterna – de som vågar stå upp för rättvisa, värdighet och medmänsklighet även när det blåser? Det är frågor vi måste ställa, och kanske ännu viktigare: svaren kommer att forma vilket Sverige vi lämnar efter oss.