Misstron mot islam – och religionens farliga närhet till makten.
Jag har funderat på varifrån misstron mot islams plats i västerlandet egentligen kommer. Den ser inte likadan ut från höger och vänster, även om den ibland landar i samma oro.
På högersidan bottnar misstron ofta i frågor om kultur, nation, identitet och sammanhållning. Islam uppfattas då inte bara som en religion bland andra, utan som något som kan förändra samhällskulturen, värderingarna och den nationella självbilden. Oron handlar om gränser, integration, trygghet och om västerländska samhällen klarar att hålla ihop när religion, kultur och politik drar åt olika håll.
På vänstersidan finns ibland en annan sorts misstro. Där handlar det inte främst om nation och kulturarv, utan mer om sekularism, jämlikhet, feminism, HBTQ-rättigheter och individens frihet. Då riktas kritiken mot religiös konservatism, patriarkala strukturer och miljöer där religion används för att begränsa människors liv. Samtidigt blir vänsterns dilemma att man vill försvara muslimer mot rasism och diskriminering, men ändå kunna kritisera förtryckande religiösa uttryck.
Därför tror jag att vi behöver en tredje väg.
Den tredje vägen handlar om att skilja mellan människan, tron och makten. Människan ska mötas med värdighet. Tron ska skyddas av religionsfriheten. Men maktanspråket måste alltid kunna granskas och kritiseras – oavsett om det kommer i kristen, muslimsk, judisk, hinduisk eller sekulär dräkt.
Islam som personlig tro och religiös gemenskap ska alltså skyddas. Muslimer ska kunna leva som fullvärdiga medborgare, be, fasta, fira, bygga gemenskap och bidra till samhället utan att misstänkliggöras som kollektiv.
Men islam som politiskt maktprojekt måste kunna kritiseras. När religionen vill styra lag, skola, familj, kvinnors frihet, sexualitet, yttrandefrihet eller människors rätt att lämna och kritisera tron, då uppstår en verklig konflikt med ett öppet demokratiskt samhälle.
Det gäller islam. Men det gäller inte bara islam.
Europa har själv en lång historia av att tro, identitet och makt gått in i varandra. Ett tydligt exempel är korstågen. Där blev religionen fana, mobilisering och heligt språk för krig, erövring och kontroll. När människans maktbegär kläs i Guds namn blir tron farlig. Då används det heliga inte för att tjäna människan, utan för att behärska henne.
Vi kan också gå tillbaka till vikingatiden och kristnandet av Norden. Kristendomen kom inte bara som personlig tro och andlig förkunnelse. Den blev också en del av samhällsbygget. Kungamakt, lag, kyrka och folk formades tillsammans. Tron blev väg in i det kristna Europa, men också ett sätt att skapa ordning, samla riken och ge makten legitimitet.
Senare ser vi det också i Sverige under Gustav Vasa. Reformationen handlade förstås om teologi och kyrklig förändring, men också om makt, ekonomi och kontroll. När kyrkans rikedomar drogs in till kronan och kungen stärkte sin makt blev religionen en del av statens byggnadsverk. Kyrkan blev inte bara trosgemenskap, utan också en bärande del av den svenska statsmakten.
Därför blir det historiskt tunt att bara fråga om islam passar in i västerlandet. Den större frågan är hur varje religion fungerar när den kopplas till politisk makt, nationell identitet och kontroll över människor.
Kristendomen har själv burit både evangelium och maktspråk. Den har tröstat, burit och befriat, men den har också använts för att kuva, ena, kontrollera och legitimera våld. Det är inte ett argument mot kristen tro. Men det är ett starkt argument mot att göra tron till maktens redskap.
För mig går därför den avgörande gränsen inte mellan vår religion och deras religion. Den går mellan tro som söker Gud i ödmjukhet, kärlek och människovärde – och tro som används för att härska.
Högern riskerar ibland att se islamism i varje muslim. Vänstern riskerar ibland att se rasism i varje kritik av islam. Båda missar då den viktiga skillnaden mellan tro, människa och makt.
Man måste kunna kritisera islam, kristendom och alla religioner när de hotar människovärde, frihet och demokrati. Men kritiken får inte bli en förenklad berättelse där deras religion är problemet och vår historia är oskyldig.
Historien visar att ingen religion är immun när den hamnar för nära makten. Därför behöver frågan ställas bredare: tjänar tron människan inför Gud, eller tjänar den makten över människan?
Tankarna och grundtexten är mina egna, men texten har bearbetats med AI som skrivstöd.
Kommentarer
Skicka en kommentar