Det första dygnet

När jag tänker tillbaka är minnet märkligt. Vissa ögonblick finns fortfarande kvar: en hand på min arm, en korridor, Martina vid fotändan av en bår och en klocka som visar 23.40. Andra timmar är nästan helt borta. Martinas dagbok från de första dygnen har därför fått hjälpa mig att fylla några av luckorna.

Under 2006 var jag stressad och mådde inte särskilt bra. Till hösten hade jag planerat in en retreat som jag såg fram emot. Jag behövde komma undan, få vila och kanske hitta tillbaka till någon sorts balans.

Några dagar efter stroken, oktober 2006.

Men dit hann jag aldrig.

På söndagskvällarna vid åttatiden brukade vi spela badminton i Backahallen i Örebro. Badminton har alltid varit något jag tyckt om. Det var motion och gemenskap, men framför allt roligt.

Söndagen den 8 oktober började som så många andra sådana kvällar. Vi hade spelat ungefär tio–femton minuter när jag hoppade upp för att ta emot fjäderbollen. När jag landade snubblade jag. Jag försökte resa mig, men det gick inte. Jag blev liggande på golvet.

Kompisarna kom fram till mig, men jag fick ingen riktig kontakt med dem. Jag såg att någon tog fram telefonen och ringde 112.

Sedan försvinner allt en stund.

Nästa minnesbild är från båren. På väg nerför trappan vaknar jag till och ser receptionen i Backahallen. Sedan försvinner jag igen.

I ambulansen vaknar jag till ännu en gång. En av ambulanspersonalen lägger handen på min arm och säger:

”Det här går bra.”

De orden har stannat kvar hos mig i tjugo år.

Nästa gång jag vaknar är vi framme i ambulanshallen på Universitetssjukhuset Örebro. Jag är vaken en liten stund innan det blir svart igen.

Sedan kommer en ny bild. Jag befinner mig i en korridor med en spypåse på magen. Allting är dimmigt. Längst fram vid båren ser jag Martina, men får ingen kontakt med henne.

Nästa gång jag vaknar till befinner jag mig på röntgen. Läkarna försöker ta reda på vad som har hänt och var blodproppen har fastnat. Även där försvinner jag bort en stund.

Det som händer under de följande timmarna känner jag bara till bitvis. Här får Martinas dagbok hjälpa till med sådant jag själv inte kunde uppfatta.

Läkaren berättar för henne att de har sett en blodpropp i hjärnan. Det finns en behandling som kan lösa upp proppen, men den måste sättas in snabbt och innebär också risker. Martina får frågan om behandlingen ska ges.

Hon säger ja.

Omkring halv elva på kvällen sätts den propplösande behandlingen in. Någon gång därefter vaknar jag till när en läkare sticker en nål under en nagel. Det gör ont och jag reagerar, men sedan försvinner jag igen.

Martina skriver att något efter en stund börjar förändras. Jag får kontakt med henne och ena mungipan börjar röra sig. Hon ger min hand tre tryck.

Tre tryck – vårt sätt att säga: ”Jag älskar dig.”

Nästa tydliga minnesbild är klockan framför mig i akutrummet.

23.40.

Nu är jag vaken under längre stunder. Mindre än fyra timmar tidigare stod jag på en badmintonplan. Nu ligger jag på sjukhus med en blodpropp i hjärnan. Livet har redan förändrats, även om jag ännu inte förstår vad det kommer att innebära.

Från de här timmarna bär jag också på ett minne av att jag säger:

”Hej snygging!”

Martina minns inte att hon hörde det, så det får stå kvar som just mitt minne – ett av nattens fragment som inte längre går att placera säkert.

Dagboken berättar mer från natten än mitt eget minne gör. Där står att jag frågar efter våra flickor och börjar gråta när Martina berättar hur de har det.

Någon gång före fyratiden på morgonen vaknar jag till igen. Martina sitter fortfarande hos mig. Jag tittar på henne och säger:

”Du är vacker!”

Det minns hon. I dagboken skriver hon att hon börjar skratta. Mitt i en natt då nästan allt har förändrats finns tydligen fortfarande något av mig själv kvar.

Vid fyratiden somnar jag igen. Martina sitter hos mig till ungefär halv sju på morgonen.

Måndagen den 9 oktober kommer. Huvudet är dimmigt. Ibland känns allt ganska klart, men i nästa stund finns bara en enorm trötthet.

Till frukost blir det gröt och kaffe. Att äta frukost i en sjukhussäng är en ny erfarenhet, men när jag börjar äta märker jag något ännu märkligare.

Gröten smakar ingenting. Inte kaffet heller.

Något liknande hade jag aldrig varit med om. Just då tänker jag ändå inte särskilt mycket på det. Det är så mycket annat som händer.

Framåt förmiddagen börjar också humorn hitta tillbaka. Vid tiotiden tittar jag på klockan och skämtar om att de kanske kan byta ut droppet mot kaffe. När jag läser den lilla detaljen i Martinas dagbok tjugo år senare känner jag igen mig själv.

Strax efter klockan elva flyttas jag till neurologavdelning 96. Där blir det allt tydligare att något också har hänt med språket.

Martina finns nära under stora delar av det första dygnet och blir ett oumbärligt stöd. Hon hjälper mig att förstå vad personalen säger och finns där när jag själv försöker göra mig förstådd.

Jag vet vad jag vill säga, men orden lyder inte längre som de gjorde dagen innan. De finns någonstans, men jag kommer inte alltid åt dem.

Afasin har gjort sitt intåg i mitt liv.

Efter lunch tar tröttheten över. Tiden flyter ihop och jag sover en hel del. Vid fyratiden på eftermiddagen kommer läkaren och undersöker mig igen. En stund senare åker Martina hem för att sedan komma tillbaka tillsammans med våra flickor.

Mötet med dem minns jag.

Det blir jobbigt och känslosamt. Framför mig står våra flickor, välbekanta och självklara. Jag vet precis vilka de är och vet också hur mycket jag skulle vilja säga till dem.

Men orden räcker inte till.

Jag vill prata med dem, förklara och lugna dem. Vara deras pappa som vanligt. Samtidigt försöker jag själv förstå vad som har hänt.

Det är känslan från mötet som finns kvar tydligast.

Så är det med mycket från det första dygnet. En del har försvunnit, annat finns kvar. Handen på armen i ambulansen. De tre trycken i min hand. Klockan 23.40. Gröt och kaffe utan smak. Mina flickor framför mig och orden som inte kommer.

När klockan närmar sig åtta på måndagskvällen har ungefär ett dygn gått.

Tjugofyra timmar tidigare stod jag i Backahallen med ett badmintonracket i handen och hoppade upp för att möta en fjäderboll. Nu ligger jag på en neurologavdelning.

Jag har fått en stroke.

Kroppen fungerar inte som tidigare och språket har förändrats. Ingen av oss vet hur mycket som kommer tillbaka eller hur vägen framåt kommer att se ut.

Jag hade sett fram emot en retreat för att få stanna upp och hitta tillbaka till någon sorts balans. I stället stannade livet upp på ett sätt jag aldrig hade kunnat föreställa mig.

Livet blev inte som jag hade tänkt mig. Men det blev ändå mitt – och tjugo år senare lever jag det fortfarande.