Känn ingen oro

”Känn ingen oro.”

Orden kan kännas som en varm hand. Men de kan också landa som en hurtig klapp på axeln. Någon säger att allt nog blir bra och går sedan vidare. Själv sitter man kvar med klumpen i magen.

Det spelar roll hur orden sägs och vem som säger dem. Har den som talar lyssnat? Finns det plats för min rädsla? Orkar någon stanna kvar även när jag inte blir lugn?

När Jesus säger orden vill jag förstå vad de betyder i hans mun.

Han säger dem i ett avsked, när lärjungarnas tillvaro snart ska förändras. De förstår inte allt han berättar. Tomas frågar efter vägen. Jesus talar om tillit, om Hjälparen och om att han inte ska lämna dem ensamma. Uppmaningen hör samman med ett löfte om närvaro.

Jag hör där en inbjudan att anförtro mig åt honom med det liv jag faktiskt lever. Också när tilliten skälver.

Jag vet något om kroppens sårbarhet. När jag svimmade i fåtöljen efter en hostattack blev den påtaglig. En sådan händelse behöver tas på allvar och följas upp medicinskt. Tron finns med också där, i frågorna, undersökningarna och väntan på svar.

För mig lever tron och vetenskapen i samspel. Jag ber till Gud och söker kunskap. Jag tar emot vård och hämtar kraft i tron. Allt detta ryms i samma liv.

Jag tänker ibland på ångesten som en febermätare. Den säger något om hur situationen upplevs i kropp och själ: Nu är det tufft.

Bilden har sina begränsningar. Ångestens styrka anger inte säkert hur stor faran är. Enligt 1177 kan kroppens reaktion väckas både av ett verkligt hot och av minnen eller tankar om något vi befarar. Reaktionen sker automatiskt och går inte att bara stänga av med viljan.

Därför behöver oron bli lyssnad till. Vad har hänt? Vad fruktar jag? Finns det något jag behöver göra? Behöver jag hjälp att bära det som ännu är ovisst?

I Getsemane finner jag en möjlig förebild.

Markus berättar att bävan och ångest kommer över Jesus. Han ger sin djupa bedrövelse ord inför lärjungarna. Han ber några av dem att stanna och vaka. Han ber Fadern att få slippa det som väntar och överlämnar sig samtidigt åt Faderns vilja.

Här ser jag fyra rörelser som vi kan hämta vägledning ur: att berätta, be om närvaro, be ärligt och överlämna.

Det börjar med att Jesus låter andra få veta hur han har det. Också jag får söka ord för det som pågår inom mig. Ibland blir orden få:

Jag är rädd.
Jag orkar inte.
Nu är det tufft.

Sedan finns önskan om närvaro. Kan du stanna hos mig? Vi behöver inte alltid någon som har svar. Ibland behöver vi sällskap en stund eller hjälp att ta nästa steg. Att prata med någon och vara tillsammans kan hjälpa oss att stå ut med oro. Ibland behövs också professionellt stöd.

Bönen får vara lika ärlig. Jesus uttrycker sin önskan att få slippa. Det ger mig mod att be utan att först göra bönen välordnad. Jag får längta efter lindring, efter ett besked, efter att kroppen ska fungera och livet kännas tryggare.

Men hur överlämnar man det man fortfarande är rädd för?

Mitt i sin bön anförtror sig Jesus åt Fadern. Jag vill lära av den tilliten. Överlämnandet får samtidigt inte bli ett nytt krav som läggs ovanpå oron. Jag kan behöva återvända med samma bön många gånger.

Jesu särskilda väg mot korset får heller inte användas för att säga att en människa ska stanna i det som skadar henne. Att söka skydd, vård och förändring måste få plats.

Dessa fyra rörelser är ingen färdig metod. Ibland orkar vi bara viska: Stanna hos mig. Ibland behöver någon annan hjälpa oss att finna orden.

Jag vill därför vara varsam när jag säger ”Känn ingen oro” till en annan människa. Orden behöver få sällskap av mitt lyssnande, min tid och min beredskap att hjälpa.

Hos Jesus möter jag en tillit som rymmer utsatthet. Han som talar om frid känner också ångestens vånda. Där vågar jag komma med min egen.

Och när orden inte räcker får bönen vara enkel:

Gud, omfamna min oro.
Omfamna mig.

Leif Daniel Isaksson

Källor och läsning

Bibeltexterna läses i Bibel 2000. De fyra rörelserna är min egen reflektion utifrån berättelsen om Getsemane.

• Johannesevangeliet 14:1–27 – Jesu avskedsord, tilliten och löftet om närvaro.
• Markusevangeliet 14:32–36 – Jesus i Getsemane.
• 1177: Ångest – kroppens reaktioner vid ångest.
• 1177: Att vara orolig – oro, gemenskap och stöd.